Att drömma är bland det finaste som finns. Att få se någon som ser ut som dig, briljera, vara framgångsrik, lycklig, hälsosam är som att se dig själv i framtiden. Det sår ett frö. I ditt medvetna eller undermedvetna. Vikten av att ha en förebild är så otroligt viktig. Det kan vara en kändis, en människa i ditt liv som verkar som din självutnämnda mentor, din lärare, din bästa vän. Att få se någon som ser ut som dig, i en kontext du annars inte hade vågat drömma om, är något som faktiskt kan få dig att våga göra just det. Drömma om det. Vi kan vara lite för dåliga på att se oss omkring då vi spenderar mestadels av vår tid framför media, för det är där det händer. Där vi hittar våra inspirationskällor, vad vi ser upp till och kanske ser vi någon människa leva ett liv vi vill leva. Fröet växer. För att du ser att det är möjligt. Kan hen kan jag. Vad händer då när svensk film och tv enbart väljer en sida av ett mynt. När du när du var liten, inte såg ut som alla andra i klassen, när du sedan gick hem för att kolla på tv och aldrig såg någon som såg ut som dig och om du i sällsynta fall gjorde det, fick du vara en biroll, en i bakgrunden, en statist, men om i förgrunden, enbart kriminell. Vad sår det för frö hos dig? Vi kan börja räkna på en hand om vi så vill, i de fall det faktiskt har skett och så kan vi applådera åt det. Eller så kan vi belysa oss om alla gånger det faktiskt inte hänt och hur det påverkar oss. Detta inlägg är enbart för att skriva av mig i frustration för att jag innerligt hoppas att det förändras. Inte att något ska ersätta det andre, utan för att vi kan ha båda. ….. Jag har oftast haft svårt för svensk film och tv. Inte för att det inte finns kvalitativa produktioner, utan för att jag sällan kan förknippa mig med någon karaktär. Vilket är just det en tittare vill göra för att bli hooked. Antingen förknippa sig med en karaktär, inspireras av den eller bli fascinerad av den. Jag blev genast nyfiken när Kärlek och Anarki, Störst av allt och nu Snabba Cash kom. Då jag tänkte nice, detta ska bli mina nya serier! Intressanta handlingar, nu kör vi. Jag har inte sett klart alla utan slutade kolla efter några avsnitt. Jag är inte en kräsen människa alls vill jag tillägga. Jag kan därav ha missat någon revolutionerande plot twist, någon ny oväntad karaktär. Men oavsett om den karaktären kommer avsnitt senare, så ja kan man ju även undra varför det dröjde. Men jag slutade då jag blev less. Här är anledningarna varför. Kärlek och Anarki. Scenen som fick mig att tappa tålamodet helt var telefonförsäljaren. Det enda han fick, var att synas i några sekunder och allt de gjorde med honom var att klämma ut alla stereotyper de kunde på dessa sekunder, bara för att det var en icke-vit man. Jag blev så besviken. Den människan, karaktären skulle kunna bidra med så mycket mer. Varför placera honom där om ni bara vill checka av en box. Ja det fanns en till kvinnlig poc, men that's it. Vad skulle hända om ni hade placerat honom i stolen som VD på kontoret? Eller som killen huvudkaraktären blev kär i? Några lager till av känslor och personlighet? Störst av allt Denna blev jag så nyfiken på då jag blev tipsad om den. Återigen, här vet jag inte om denna karaktär jag syftar på, fick visa några andra sidor längre fram, då jag inte såg klart den, då jag återigen blev så less och besviken. Jag har hört att det gjordes en grej i serien av karaktären jag syftar på att han förtjänade att bli behandlad bättre än vad han blev behandlad etc. Men varför behandla honom så från första början? Är det inte nog att det sker i verkligheten? Men här finns det så vitt mitt öga kan se, en poc skådespelare med en framträdande roll. Under serien festar de mycket och karaktären introducerades då på en stor hemmafest där alla var vita. Han är en enda svarta skådespelaren och såklart är han knarklangare. Att skriva den meningen var bara så tröttsamt då det är en sån utsliten rasistisk stereotyp. Han är en så duktig skådespelare. Att han då fått en roll i en stor serie på Netflix som jag inte ens kan föreställa mig lyckan av. För att sen veta att det är en knarklangare han då söker rollen till. Att det var den enda av SÅ många olika karaktärer han kunde ha fått. Men såklart han tar det, då det är de enda rollerna som skapas för just honom. Snabba Cash Vilket leder mig till Snabba Cash. Samma visa här. Ja i detta fall finns representation, men det är så viktigt med vad man gör av representation. Representerar man den på samma sätt? Ska orten alltid skildras som något negativt, utan att belysa den socioekonomiska strukturen till varför kriminalitet uppstår där. Jag växte upp i Vårby Gård och det var de finaste åren i mitt liv. Aldrig någonsin skildras kriminalitet i andra “finare” områden. Aldrig någonsin skildras de positiva, starka och vackra sidorna med orten. Man är så mån om att smeta på samma gamla stereotyp, år efter år, hålla oss kvar i mallen. Så ja här fanns det representation, men hur målades den fram? Vad skulle då hända om vi testar att vända på det. Skapa nya perspektiv. Nya roller? Kanske kommer de då aldrig anta att den enda poc killen på en hemmafest säljer knark, när han i själva verkat bara är där för att ha en kul kväll med sina vänner och kanske aldrig har tagit något. Kanske slutar de trigga bråk bara för att ni framställer poc karaktärer som kriminella, lalliga, när vi är allt annat än det. Kanske slutar butikspersonal förfölja mig och alla andra rasifierade när vi handlar. Kanske slutar de kalla på vakter när jag bara kollar. Kanske kan vi gå i mjukisbyxor och hoodie när vi är bakis en söndag utan att bli misstänkta för snatteri. Kanske slipper vi överprestera tills vi är helt slut, för att kompensera för hur vi ser ut. Kanske vågar ni hälsa på er vän som bor i förorten. Kanske vågar ni lyfta på vårt cv. Kanske får poc skådespelare vara en karaktär någon blir kär i? Kanske en VD, kanske en superhjälte? Kanske allt annat än en stereotyp? Vad tror du händer hos en rasifierad människa som växer upp och äntligen får se sig själv som något stort? Skapar du en film, serie av något slag har du makt. Du har makt att skapa en verklighet. Oavsett om den är realistisk eller inte. Hur fantastiskt coolt är inte det? Då verkligheten inte ser ut som vi önskar, har du ju då förmågan att vrida, vända och utmana den verkligheten. Hur kan du då istället vilja återskapa alla stereotyper gång på gång på gång? Har vi inte tillräckligt av dem? Jag säger inte att produktionerna inte är bra eller att skådespelarna inte skulle vara det. Huvudrollen i Snabba cash är ju en queen. Produktionen grym, filmfotografi, skådespelarna fantastiska. Grymma är de. Verkligen. Jag säger heller inte att någon ska ställa sig i skamvrån, utan att jag hoppas att de istället lär sig, inser sin makt och påverkan på individnivå och väljer att skapa en verklighet vi faktiskt gynnas av och kan se upp till. Jag har därför bara en önskan, att ni till nästa gång ni gör en stor produktion, vågar placera oss utanför ramen vi förväntas vara i. Våga bryta stereotypen av oss. Våga visa fler av oss. Våga visa oss hur vår framtid också kan se ut, så att vi åtminstone vågar så ett frö.
