Att välja livsväg innan man ens fyllt 20 är den största lögn vi blivit lärda. Det är så orimligt att veta i så ung ålder, när man inte ens hunnit utforska världen, lärt sig laga en vettig middag till sig själv, betala räkningar etc haha. Trots det tvingas vi tänka på vad vi borde, istället för på vad vi känner och vill. Inte undra på att man inte vet vad man vill göra med sitt liv. Det går ju inte! Vi får nya celler varje dag, därav har vi inte ens har samma kropp vi hade för några månader sen?! Hur ska vi då veta vad vi vill om 20 år. Det är ju helt emot vår natur. I vår tid har vi ju oändligt många alternativ av yrkesvägar, vilket borde göra det enklare, men det gör snarare det motsatta. Det finns så mycket val och vägar att gå, att beslutsångesten bara frodas, tills att man kanske inte tar någon väg alls och istället infinner man sig i en nutida klassiker, livskrisen. Det gör ju inte saken bättre att vi har sociala medier som gör att vi jämför oss med allt och alla. Hela tiden matas vi av bilden att man redan har klurat ut allt. Livet är stabilt och under sin ordning, klätt i ett par filter. Men jag tror att det kanske bara är 1% av alla vi följer som har det, om ens det. Att vi ska vara i vår peak i karriären vid 23 års ålder, senast 25 år. Hur orimligt är inte det? Kan vi inte börja normalisera obligatorisk kollektiv förvirring tills att vi är 35 åtminstone? Eller varför inte ända fram tills pensionen. Varför ska vi klura ut allt, varför inte bara se vart allt leder en sak i taget en dag i taget. Oj vad svårt det var att ens skriva det, jag låter som Ernst. Men kan vi bara normalisera att byta karriär, livsplan, bostad, trygghet hur många gånger vi vill, hur gamla vi än är. Att hålla sig till samma karriär tills att vi är 40 och sen med glädje testa något nytt. Utan anledning. Bara för att vi vill testa något nytt. Vi får ju ändå så många magiska år på denna planet, med massor av alternativ, det är ju slöseri på liv om vi bara håller oss till en sak, ett land, en väg. Det är okej att utforska sig fram, inte hålla sig till en sak. Lika okej som att hålla sig till en sak. Vi är ju alla så olika, men ändå förväntas vi vilja samma sak. Nu kanske ni tänker, vad skriver hon om, hon har ju hittat sin sak?! Jag har äntligen hittat det, detta är vad jag brinner för idag. Men vill jag bli florist eller bagare imorgon eller när jag är 40, kommer jag bli det och det är okej. Jag tror starkt på att om man slutar fixera sig vid idén om att man måste välja en sak att vara comitted till livet ut, vågar man testa sig fram mer. Hoppa, ramla, hoppa och flyga för att sedan ramla igen och slå i stortån. Det kommer svida som bara den, men då har du testat och då vet du åtminstone. Nästa gång kanske du hoppar åt ett annat håll och ser vad som händer där. Kanske slår du dig ännu hårdare eller så flyger du ännu högre.
