Detta är en utav alla mina absoluta favoritfilmer. En melankolisk men realistisk berättelse om att växa upp i det socioekonomiskt utsatta delarna av Miami. Att vara en svart man. Att vara gay. Om att sticka ut. Utanförskap. Det finns väldigt få filmer som visar sårbarhet på det här sättet. Svarta män ska ofta vara kriminella, läskiga, eller någon biroll. Även då får man sällan se ett till lager av personlighet och sårbarhet, så de bara uppfattas som just kriminella, utan hjärta eller själ. Men i denna film tar de med fler lager, att bakom varje mask finns det alltid en människa, som bara försöker göra det rätt för sig, men som bara är fast i olika strukturer. Denna har även vunnit en Oscar för bästa film. Varje scen är så VACKER. Vill rama in varje scen, varje ton, ljuset, allt. Den skildrar misär med poesi, vilket ni kommer fatta när ni ser den. Filmfotografen James Laxton gör även ett magiskt jobb bakom kameran, han lyckas verkligen få fram känslan i varje bild. Älskar även hur han placerar sig mellan karaktärerna i konversationer och att de kollar rakt in i objektivet etc, då det gör att tittaren verkligen känner att den är i en del av konversationen. Detta är ett mästervärk ni måste se. Regissören bakom detta är Barry Jenkins. Filmen finns nu på Netflix. Här är ett sånt fint exempel när filmfotografen placerar sig mellan karaktärerna, får dem att kolla rakt in i kameran, så att tittaren känner att den är en del av konversationen. Så himla snyggt gjort. KÄNSLAN. Låt mig inte glömma att nämna alla GRYMMA skådespelare. Helt sjukt.
