Jag tycker det är något så vackert och poetiskt med svartvita bilder. Vilket är så oklart, det är bara en bild, med mindre information än en bild i färg. Det borde egentligen kännas plattare. Men på något vis känns det som att svartvita bilder bär på så mycket mer känsla, en djupare tanke. Man kommer på ett sätt undan med så mycket mer. Men då mer information tas bort. Ger det ju även utrymme för att tolka. Det är nog det jag tycker är så spännande med svartvitt. Redigerar jag om alla bilder så känns det som att halva min tanke hade försvunnit. Men är samtidigt spännande hur åskådaren hade tolkat bilden annorlunda. Jag bygger exempelvis många av mina bilder på värmen och känslan, inte bara i ljuset men i redigeringen, kläder och omgivning. Men när jag fotar svartvitt, har jag “bara” ljuset att luta mig mot. Vilket å ena sidan gör det enklare, men samtidigt mycket svårare, då man med så lite information, ska lyckas säga så mycket. Därav har jag börjat gilla sepia mer. Den gyllene medelvägen. Inte så konstigt när man velar så mycket som jag gör. Där får jag med värmen, men avslöjar heller inte för mycket. Det är något jag just nu sitter och experimenterar med i min redigering, vilket ni säker kommer att se mer av framöver i mina bilder.
