I helgen var jag på invigningen för Elizaveta Porodinas utställning OKHA på Fotografiska. För er som behöver lite pepp i vintermörkret, ta er dit. Det var en helt otrolig utställning. Jag känner att jag skulle kunna stå där minst 5 timmar och bara analysera allt. Behöver nog gå tillbaka dit ett par gånger. Det var så mycket att ta in och jag var mest i chocktillstånd då jag bara tänkte HUR i hela friden lyckades hon skapa den här bilden... och den där då.. men DEN DÅ HUR.Att hon även tagit en del bilder över zoom.. hjälper mig ju inte direkt ur mitt chocktillstånd.. Det var även så inspirerande att höra henne prata om hennes bilder och hur hon jobbar. Att hon var så jordnära, skämtsam trots hennes höga nivå. Så fint att ödmjukheten inte försvunnit bara för att hon är så framgångsrik. Hon berättade att hon jobbar med sin man som är hennes assistent och att hennes mamma även motiverat henne rejält. Hon jobbar även tight med en make up artist som blivit hennes musa, som man ser på ett flertal bilder. Vilket fick mig att inse.. har jag en musa? Jag tror jag på något sätt stängt av mina sinnen till omvärlden sen jag kom tillbaka till Sverige. Har inte funnit så mycket inspirerande här. Är det för att jag är hemmablind? Otacksam? Vet inte. Men vad jag vet är att det är dags för mig att börja hitta mer saker som inspirerar mig här. Något jag även kände var.. HUR kommer man på alla idéer? Kan känna mig så okreativ när jag ser andras jobb. Men samtidigt får jag påminna mig att inte jämföra mig. Nåväl åter till henne. Den 34 åriga fotografen har jobbat med de stora bland annat Dior, Louis Vuitton, Vogue, Vanity Fair och ja you name it. De största av de största. Min geniala kompis Sade, frågade henne när panelen var slut om det är något hon hade gjort annorlunda i sin karriär. Hon berättade då att hon hade flyttat till Paris mycket snabbare och introducerat sig för de människorna hon ville jobba med tidigare i hennes karriär. Hon poängterade dock vikten av att inte göra det för tidigt, då det bara skulle bli pannkaka då. Jag inser i skrivandes stund att jag kan fortsätta några mer rader, då jag blev så inspirerad. Men istället tycker jag vi dyker in i bilderna som inspirerade mig mest. Denna är tagen via Zoom. Helt otroligt. Denna blev jag helt hypnotiserad av. Avslutningsvis min absoluta favorit The King. Denna bild är så otroligt viktig, det behövs fler bilder som denna, där svarta porträtteras som en kund, en makthavare, bilder gör sådan skillnad och vi behöver skapa dem tills skillnad i verkligheten faktiskt sker.
