Det slog mig att det kanske vore kul att veta hur jag tänker när jag tar bilder. Även kul för mig själv att reflektera lite om varför jag tagit vissa bilder. Så detta blir en ny liten serie här på bloggen, så att ni får veta lite djupgående om vad som sker i tankarna till skillnad från det lilla jag visar på Instagram. Denna bild är en av de få bilder jag faktiskt inte hann tänka så mycket på. Processerna är så olika bakom varje bild. Det jag kan säga med denna är att det är en utav mina absoluta favoriter. Då den verkligen funkar som en tidsmaskin för mig, såsom alla bilder gör.Jag dyker rakt in i tåget igen, jag är svettig, tårögd, stämbanden älskar mig inte då jag skriker, adrenalinet är på som aldrig förr. NÄR NÄR NÄR. NU NU NU.Det ekade längst Stockholms alla gator. Vi var så mäktiga, högljudda fyllda med kärlek, sorg och kraft. Tanken var inte att skapa något av denna dag. Jag visste att jag skulle vara ett emotionellt vrak. Men jag tog med mig kameran ifall att jag skulle få feeling. Vilket jag gjorde. Allt var så vackert, så jag kunde inte låta bli. Stod och lyssnade ena sekunden, samtidigt som jag ropade "jag ska bara" till mina vänner och så var jag borta i folkhavet och fångade glimtar. Jag kan nog inte räkna på mina händer hur många gånger jag tappade bort mina vänner den dagen. Påtal om att alla inte delar samma åsikter, fick jag ju verkligen en ytterligare käftsmäll. Inte nog att dagen i sig var otroligt känslosam. När jag samlade alla bilder insåg jag att.. detta kanske är en bra chans att skicka in något till Fotografiska. Vilket jag gjorde och sjukt nog nappade de. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag skulle få dela denna dag med alla som missade den, alla som var där och alla som absolut inte ville vara där. Jag var rädd men så peppad. Rädd för att visa upp min konst för Fotografiskas följe, som då har sett all legendarisk otrolig konst. Där ska jag då platsa och leverera.Det jag inte hade räknat med i min kalkyl för saker att vara nervös över, var att möta alla som inte förstod sig på Black lives matter och någon historia alls. De kommentarer och meddelanden jag fick var otroligt prövande. Började svara på en del, men behövde även ta bort flera för att jag inte hade energi att förklara något så självklart. Nog med att alla sår rivs upp och ska försöka läkas under demonstrationen och att behöva bemöta människor som är emot varför är bara för mycket. Men jag är så otroligt tacksam att jag fick dela min konst på den platformen. Det är ju just via konst som man kan utmana folks åsikter, utmana deras perspektiv om världen och så mycket mer. Konst är så otroligt viktigt. Jag är så otroligt glad att jag lyssna på min magkänsla den dagen, att ta med mig kameran, för inte visste jag den morgonen att de bilderna sen skulle hamna på Fotografiska. Här ser ni resten av bilderna.Detta var mina tankar bakom denna bild. Hoppas ni gillade detta upplägg, isåfall kommer mer!
