Jag kommer inte säga att jag föddes med en kamera i handen nej. “Jag föddes med en kamera i handen/jag föddes på scen/jag föddes sjungandes med en mikrofon” mvh alla kreatörer haha. Det finns inget värre svar. Det jag egentligen drömde om som liten var att bli veterinär, delfinskötare och tillslut dansare. Jag drömde om att bli Beyonces bakgrundsdansare. Ashley Everett var min stora idol haha. Dansen var mitt liv och dansskolan Danscenter på Medis var mitt vardagsrum. Jag dansade nog hela min uppväxt 4-5 dagar i veckan och assisterade en grym danslärare tills mitten på gymnasiet. Tillslut blev det för stressigt med plugget och jag insåg att jag lät prestation och perfektionism ta över min passion för dansen och därav tappade jag glädjen för det. Vilket jag tack och lov återfunnit idag. Men det fick mig iallafall att bli lite omskakad. Det var ju detta jag älskade. Vad är jag utan dans? Vad ska jag nu göra med mitt liv? Det känns som igår när jag slutade gymnasiet och hade panik över dessa frågor, om vad jag skulle göra med mitt liv. Det jag insåg då var att jag älskade att fota, jag hade inte tänkt på det men en liten digitalkamera fick ofta göra mig sällskap till skolan vilket ledde till att photoshoots i ägde rum i korridorerna på Eriksdalsskolan. Jag älskade att fota allt i vardagen. Kompisar, mina frukostar, resor. Men såg det aldrig som ett seriöst jobb, då jag blivit inlärd att jag ska göra något akademiskt. Jag borde plugga natur, bli läkare, advokat, något som är snyggt på pappret. Ha en fast anställning. Belåna mig upp till öronen. Låta visan Villa, volvo och vovve sjunga i mina öron. Jag visste ju vad som fick mig att glömma tid och rum, vilket var fotograferande. Jag kommer ihåg att jag googlade på allastudier.se om vilka jobb som behövs och vad man absolut inte ska söka sig till. Då var fotograf högst upp på listan på vad man inte borde bli. Högst konkurrens, längst timmar, sämst betalt. Men det var ju exakt det jag nu ville bli? Men vågade jag? Att satsa all in på något kreativt är bland det läskigaste man kan göra, då det finns 0 garantier på något. Det enda som är garanterat är att du måste ge 500% procent i hopp om att i bästa fall få något tillbaka. Tills du tillslut hamnar på kartan och då kanske kan gå ner till att bara ge 200% haha. Jag fick min första “riktiga” kamera i födelsedagspresent av min kära mamma. Canon 550d var det. Tror jag var 15 år och vi skulle bila en sommar genom Sverige och hon bestämmer sig för att göra ett pit-stop på Elgiganten och överraskar mig med att jag ska få min första kamera. Wow, kommer aldrig glömma tårarna och glädjen. Den kom jag att behandla som ett nyfött barn haha. Det var även en sån chock att få se en helt annan upplösning på mina bilder, från en liten digitalkamera som får plats i fickan till en stor läskig klump med massa komplicerade knappar som jag såg det då. Men wow vad den lärt mig mycket. Jag började bli mer och mer besatt av att fota och började därefter fota kompisar mer, natur och där mellan alla knäpp insåg jag att detta är något jag MÅSTE hålla på med. Åren gick och efter gymnasiet bestämde jag mig att om jag ska ge foto en chans, måste jag iallafall lägga mig på samma nivå som proffsen och jag sparade därför ihop till min första fullformats kamera, Canon 5d mark 3. The big bad guy. HERRE min gösta vad pank jag var efter det haha. Men den blev en game changer helt klart. I nästa inlägg går jag in på hur jag började jobba med den. Häng på!
