16 år var jag när jag fick mitt första sommarjobb var på Gröna lund. Därefter har åren i letande spenderats på katastrofala starbucks, följt av retail tills jag tillslut vågade testa att komma in på rätt bana där jag är nu. Jag hade samlat alla event bilder och de få porträtt jag hade till ett portfolio. Jag hade inte mycket att visa, men viljan hade jag. Jag såg en annons på ett drömjobb jag velat ha länge. Var ju rädd att mitt portfolio inte var tillräckligt. Men jag fick tack och lov en intervju. Där sa jag rakt ut att jag hade 0 erfarenhet eller kunskap av studio, ljus, assisterande eller något. Men att jag vill lära mig ALLT och jag bara måste ha detta haha. Sjukt nog fick jag det och hamnade äntligen på rätt bana. Jag började då jobba som heltids assistent på ett produktionsbolag. Där jag assisterade 6 fotografer i ett år och tack vare dom lärde jag mig så otroligt mycket. Jag trodde inte jag skulle lyckas få det förrän många år till då jag var helt oerfaren. Där tänkte jag att jag skulle jobba typ livet ut och jobba mig upp, this is it haha. Men sen tänkte universum det motsatta och efter ett år gick jag vidare och började frilansa på egen hand. Det jag visste efter det, var att det var möjligt att livnära sig på det omöjliga. Jag bara måste göra det till mitt heltidsjobb. Jag började därefter frilansa själv och några månader efter fick jag ett erbjudande som anställd fotograf på Bali där jag jobbade i ett år fram tills pandemin. Då kände jag att det var tryggast att vänta ut pandemin på hemmaplan med familj och vänner då det är det viktigaste. I samma veva började jag frilansa i Stockholm igen och har nu behövt börja om från scratch. Vilket var så oerhört tufft i början. Jag har aldrig varit pankare än vad jag var förra våren/sommaren när jag kom tillbaka. Jag var så orolig att jag kanske skulle behöva byta riktning. Fy farao. Ångesten var brutal. Men när livskris tårarna tog slut fick jag ett himla anamma och började maila allt och alla för att skrika ut, här är jag, detta är vad jag vill göra och skapa, började pitcha till höger och vänster. Men inget nappade. Jag kommer ihåg när jag äntligen fick mitt första napp i somras och jag blev så överlycklig, lättad, och sprudlande... och den kunden ställde in när den insåg att jag behövde betalt:) Så ja den ekonomiska stressen höjdes rejält och min energi började ta slut. Kände mig bara förtvivlad, stressad. Det var ärligt talat fruktansvärt. Speciellt då jag även slungats ur min dröm på Bali tack vare pandemin. Så jag började tvivla på allt. Men fortsatte kasta ut bollar och pitchar i hopp om att någon skulle nappa. Men mot hösten började alla bollar jag kastat ut som jag trodde var förgäves, äntligen studsa tillbaka. Vilket var en sån lättnad. Jag hade äntligen råd att äta sushi igen?! Haha. Tacksamheten. Här och nu har det äntligen rullat på så att jag kan säga att jag livnära mig på mitt fotograferande. Men det har självklart inte varit lätt. För varje jobb som syns utåt, ligger det så oerhört många timmar av jobb på att ens få det jobbet. Så mycket slit. Ångest. Stress. Så många övertimmar man aldrig kommer få tillbaka. Vilket det gör för varje egenföretagare oavsett vilken bransch man är i. Men det är det värt. För nu rullar det äntligen på och jag nyper mig i armen varje dag, då jag inte kan fatta att jag jobbar med det jag älskar. Och jag tänker tillbaka på mina event tider när jag trodde att det var min slutstation haha. Eller när jag kom hem för ett år sen och trodde jag skulle behöva byta riktning, bli bagare, eller florist haha eller ännu värre plugga till något akademiskt för att säkra en trygg framtid. Men thank gosh att jag inte gjorde det. För nu några ångestattacker, stress, oro och år senare lönar sig äntligen allt jag jobbat för.
