Det är någonting med att skala av. Så fort kläder, smycken finns börjar jag genast låta de prata och spegla personen som bär dem. Vare sig jag vill det eller inte. Det är ju intet för intet, kläder är ju ett sätt att uttrycka sig på, därav säger det en del om vem man är. Mode är ju ett språk. Likväl som musik, dans, foto, all annan konst. Vare sig det är på en stylad plåtning eller att man går ut på krogen och vill klä upp sig. Därför tycker jag det är så fint att skala av och fota människor utan kläder. Att inte ha något att förknippa kroppen med, ingenting som avslöjar för mycket om vem den är. Att istället låta utstrålningen, rörelserna och uttrycken tala. Annars försvinner de delarna lätt i allt runtomkring. Vilket också är okej, på vissa plåtningar handlar det ju inte om människan bakom, utan om kläderna eller sminket och att de ska tala och sälja. Därför tycker tycker jag det är en fin kontrast att variera med att fota enbart människan. Det finns inget mer sårbart och fint än det. Jag tycker även kroppen är det vackraste som finns. Att den funkar, bär oss som den gör. Att den är så laddad och bär på så mycket stigman. I vissa kulturer något man skall skämmas över, i andra något som bara är accepterat så länge den ter sig på ett visst sätt. Jag älskar att fler och fler konstnärer börjar experimentera med den nakna kroppen, att skapa mer narrativ där den får vara utan att agera. Bara vara, helt stilla. Det är ju något konstnärer gjort i alla tider. Men det är så intressant att det ser så olika ut för varje tid. Att det exempelvis skulle vara pornografiskt att visa ett naken kropp på Instagram som bara är, eller någon mamma som ammar, någon som solar "topless", men inte alls pornografiskt med en naken kropp som posar med rumpan, plutar med läpparna som uppenbart är där för att tillfredsställa någon man. Det säger ju väldigt mycket om att vi har så långt att gå vad gäller acceptansen till kroppen och porträtteringen av den. Det som även fascinerar mig med den, är att ingen kropp är som den andra. Varje kropp på hela jordklotet, är helt unik. Trots det har vi endast en mall, för hur en kropp ska se ut. Hur fantastiskt är inte det? Därför älskar jag att porträttera kroppen och dess olikheter. Jag tycker även att det är så otroligt viktigt att kvinnor börjar återta berättelsen av hur våra kroppar porträtteras. Vilket verkligen har börjat göras mer tack vare sociala medier. Dock är ju inte alltid Instagram med i svängarna när vi porträtterar våra kroppar, men är helt med när män gör det. Är en kropp bara okej om den tillfredställer någon? Förtjänar den inte att hyllas för alla dess andra funktioner? För alla stunder där emellan, för vilan, för alla dess former, färger. För alla vinklar den är kapabel till. Kroppen är mer än en svankande, putande varelse som ständigt håller in magen. Vad mer för poser kan den göra? Är inte det något vi borde utforska mer?
