Det känns så overkligt att nu starta ett helt nytt kapitel igen. Men som är mitt, på alla sätt och vis. Det känns surrealistiskt, det jag längtat efter i så sjukt många år. Som jag blivit lurad på andrahandsmarknaden. Ni som vet ni vet! Från att bo i en källare på 13kvm som hade larver i köket för värdens ockerhyra, till att ha packat ett helt flyttlass, redo att flytta in för att sedan få reda på att hen ångrat sig. Fy-fan. Det är bara några exempel av allt. När man inte har möjligheterna att köpa eget så kändes det ju omöjligt att någonsin få en bostad. Alla har inte en kontantinsats liggandes liksom. Det går inte att beskriva med ord, hur många stenar som faller från mina axlar i skrivandes stund. Som jag skrev tidigare har ju det varit en stark underliggande stress genom åren att aldrig riktigt ha den där trygga basen. Där jag inte kan känna mig 100% hemma och trygg. Alltid hos någon annan, tillfälligt, aldrig mitt hem. Har nog inte fattat hur mycket den underliggande stressen som puttrat verkligen varit grundorsaken till att jag alltid är en stressad orolig själ. Sen är det grädden på moset att jag är frilansare...kommer jag få jobb nästa månad.. kommer jag verkligen klara mig på detta yrke i framtiden? Att jobba sig helt slut och överprestera i rädslan av att inget jobb är garanterat. Inte undra på att väggen alltid varit där. Samt att jag aldrig kan göra något halvdant, trots den lilla energibanken jag har. Som alltid är halvtom, på grund av allt ovannämnt. Men som jag på något sätt behandlar som helt full. De två stora grunderna i livet. Jobb och bostad. Har alltid varit lite relativa, minst sagt. Jag börjar nu förstå mer varför jag alltid haft en grund.. av stress. Inte konstigt, då mina två stora delar av livet jobb och bostad, som är bland de viktigaste, aldrig varit garanterade. Men nu har jag blivit signad av en agentur. Jag kan äntligen luta mig tillbaka av att jobb kommer komma in. Inte att jag inte kommer behöva jobba för det, men att jag nu äntligen inte är ensam i det, att jag nu får hjälp att bära lasset. Det går inte att bli tryggare i otryggheten av att vara frilansare. Att jag nu även kommer ha MITT-EGET-HEM. Mina väggar. Mitt golv. Mitt tak. Mina två grundstenar i livet är nu på plats. Jag gråter seriöst av lättnad när jag skriver detta. Jag känner seriöst hur varje cell i kroppen äntligen börjar slappna av. Helt jävla overkligt. Jag kommer nu snart äntligen att få pusta ut.
