Jag brinner för att resa och alltid känt att jag trivts bättre i det tropiska klimatet. När jag var 20 år tog jag mitt pickelipack ensam och gjorde en sådan klyschig “nu ska jag finna mig själv resa till Bali”. Hör och häpna, det funkade. Inte för intet en klyscha är en klyscha! Någon vecka in i resan hör jag mig själv säga “Pang poff, jag tror jag är kär”, i telefon hem till Sverige. Inte i en klassisk surfande australiensare, utan i ön. Vips hade jag funnit “min plats”. Ni vet, där allt bara klaffar. Här ska jag va. Mitt habitat. Att drömma utanför Sverige ses ju ofta som något flummigt. Det kanske är dags att komma ner på jorden? Börja plugga? Skaffa en examen? Spara till 1kvm på söder för miljoner? Sekunden du gör något som strider mot denna inte så fantastiska utopi, är du ute på villovägar. Dags att vakna. Hur kommer det sig att vi är uppfostrade att leva efter trygghet? Där folksjukdomen resulterar i depression? Hur står din magkatarr till idag? Istället för att leva efter vad vi verkligen brinner för? Att det är något vi skäms över att säga. Att vi vågar drömma och inte bara det, även vill våga försöka förverkliga det. Jag hade slutat på mitt gamla jobb på ett produktionsbolag, hoppat rakt ut i frilanslivet med gråten i halsen av rädsla, hur ska det gå. Det var ju mitt dröm jobb? Månader senare efter att jag svalt gråten och börjat kötta, var jag i peaken på mitt frilansliv. Jag tjänade mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Wow. Nu fattar jag. Inte hade jag vågat säga upp mig själv från en anställning för att frilansa ännu? Kanske efter 5 år? Vips sparkades jag ut ur fågelboet. Bara några månader i peaken, får jag ett jobberbjudande som verkade för bra för att vara sant, att bli heltidsanställd fotograf på Bali. Allt jag drömt om sedan min första resa dit, när jag var 20. Jag väntade bara på en sak och det var att teamet i Punked skulle komma fram och säga “you just got punked!!”. Men de kom aldrig. Två månader och x antal telefonintervjuer senare, packar jag ihop hela mitt liv för att flytta till Bali. Jag kramar om mina älskade vänner, min familj, säljer alla mina saker på instagram. Nu blir det nästan för verkligt. Rädslan var brutal, trots att det är allt jag någonsin drömt om. Trodde seriöst inte att det var sant, tills jag anlände på kontoret första dagen, kände doften av utlandet på flygplatsen och kände alla välkomstkramar. Jag har hittat hem. Där har jag nu levt, senaste året. Sedan kom kära corona och jag har nu slungats tillbaka i tiden, som vi alla har och är tillbaka på ruta 1 och jag är nu tillbaka i Sverige. Vips sparkades jag ur fågelboet från Bali. Rullandes med min resväska med gråten i halsen, nä gråten var faktiskt över hela mitt ansikte, min tröja, min mascara. Där var jag återigen livrädd för hur det nu ska gå. Börja på ruta ett igen, men denna gång mitt i en pandemi?! Efter att ha mått på botten, har jag nu äntligen landat i tacksamhet. Livet kunde ha varit värre. Jag försöker även påminna mig om att varje gång livet vänds upp och ner, är det bara för att något annat väntar. Vare sig du vill det eller ej. Ibland gör det ont, ibland gråter du tills du skrattar, ibland hatar du allt. Men när du efter ett år blickar tillbaka, kommer du att förstå hur det har lett dig dit du är idag.
