Va har vi en pandemi? Vilket år hörni. Nyper mig fortfarande i armen över att jag är tillbaka i Sverige. Det kändes som igår när vi skålade vid tolvslaget och sa att 2020, det kommer att bli ÅRET. Efter 2 magiska veckors visit i Stockholm fann jag mig på flyget tillbaka till Bali. Kändes så konstigt att ha semester i kylan och åka tillbaka till vardagen som då var tropikerna. Cavan bubblade fortfarande till efter skålen från tolvslaget då detta skulle bli Året, (ja, med stort Å). Det visade sig att vi inte hade någon aning om vad som skulle komma. Jag kände att allt i livet var på topp, jag hade äntligen landat, jag älskade mitt jobb, mina kollegor, mitt hus, min moppe, stranden, festerna, wow. Jag hade äntligen skapat livet jag drömt om i så många år. För att sedan 3 månader senare få ett announcement av chefen att vi måste ta en paus, tills rådande situation lugnar sig. Som för många andra. Jaja tänkte jag, jag tar det som en månads vila bara. Tills det slog mig att 1 månad kunde blir längre. Att riskera att bli inlåst i Indonesien utan inkomst, var väl inte det optimala. Men det är ju mitt hem? Och har varit det senaste året. Jag kommer ihåg hur många expat vänner där inte undrade om jag skulle “hem”. Varför skulle jag det? Detta är mitt hem. Det jag drömt om sen tonåren och nu äntligen byggt upp, att bo i tropikerna. Där är jag lycklig, där är jag avslappnad, får energi tillbaka istället för att bara slukas på energi som jag upplever att jag gör i Sverige. Mitt bland inställda flyg, hade jag ändå landat i att stanna och ta det som en utmaning. Alla flyg är ju inställda ändå? Det var ju menat! Tills att ambassaden mailar en onsdagkväll “vi har nu chartat ett plan, biljetterna finns nu att köpa och flyget går på Fredag”. 2 dagar? Jag minns hur jag kollar på mitt hus och alla mina saker. Hur i hela friden ska jag packa ihop mitt liv jag haft på 1 år, på 2 dagar? Min moppe, mina möbler, mitt drömhus som var mitt första egna riktiga hem? Samtidigt som detta kändes som enda chansen att faktiskt komma hem och jag kunde inte riskera att bli inlåst i Indonesien utan inkomst. Efter några panikattacker följt av djupa andetag i massa fyrkanter, landade jag i att okej, jag passar på att umgås med vänner och familj, en svensk sommar. Detta varar ju bara någon månad? Jag hoppar på moppen till närmsta Mini mart, köper några Bintang öl för att lindra den materialistiska kärleken till alla ting och rädslan till att detta kanske varar längre än vad jag vågar tro, åker snabbt hem igen och vrider på högtalaren på högsta volym. Tar ett djupt andetag och börjar rensa och packa ner hela mitt drömliv. Mitt liv på 1 år har nu omvandlats till 4 flyttlådor och 3 resväskor. Mina kära vänner fick lagra mina mina saker och 1 fick jag med mig på flyget. Nu är jag här. I Sverige. Nyper mig fortfarande i armen av faktumet att jag är tillbaka. Åkte jag ens? Kändes som en dröm. Vilket år. Jag är nu inget annat än taggad på ett nytt kapitel i Sverige, med Elle och med många roliga projekt och jobb framöver. Spännande att se vad vi skålar om vid nästa tolvslag.
